Effekterna av att leva med en narcissistisk förälder

Uppdaterad: för en dag sedan

"Rosen tar sin doft från sina rötter, och den vuxna människan drar styrka från sin barndom"


I barndomen var vi beroende av våra föräldrar. Vi hade ingen möjlighet att fly, byta ut eller förändra våra föräldrar. Vi var tvungna att under många år stanna i samma miljön. När vi inte hade våra behov tillgodosedda kände vi oss övergivna, ensamma och oälskade. Vi har erfarenhet av många små trauman där hotet kom både inom och utanför. Vi var inte medvetna om vad som hände utan vi lärde oss att det var något fel på oss. Om vi hade en känsla av rädsla och övergivenhet, kunde hjärnan vänja sig till det. Det påverkade oss djupt och negativt på emotionell, andlig och psykologisk nivå. För att överleva under dessa förhållanden har vi utvecklat olika reaktioner och mekanismer.


Många vuxna med sådan erfarenhet lider av C-PTSD; komplex posttraumatisk stress (symtom av kronisk trauma) vilket är inte samma som PTSD (här kommer symtomen av en enstaka händelse)


Offren för våld eller försummelse i barndomen kan ha några av dessa symtom:


1. Tyrannisk intern kritiker som ständigt manifesterar sig i vardagen. Om vi upplevde känslomässig övergivande, ignorerande, brist på uppmärksamhet, kände vi hjälplöshet, brist på hopp, rädsla och intern skam som förvandlades till intern kritiker. Denna kritiker flyttade ansvaret för försummelse från förälder till oss, barn. Vi kände att vi var dåliga, otillräckliga och att det var därför föräldern inte ville ha oss. Vi kritiserade oss själva men det kan också ha varit rösten från föräldern som kritiserade oss. Kritikern fortsätter att upprepa sig och trakasserar oss hela tiden, det är du själv som numera fortsätter utöva våld på dig själv.


2. Toxisk skam. Vi skäms ständigt för vem vi är, vad vi gör, att vi tar hand om oss, att vi sätter gränser. Vi tror att alla tänker illa om oss. Toxisk skam förstör vår självkänsla. Ögonblickligen kan vi känna oss värdelösa och dumma. Vi går tillbaka till barndomen då våra vårdnadshavare genom sin ilska eller genom av brist av närvaro fick oss att känna att vi var värdelösa. Detta tillstånd kan pågå i timmar eller dagar. Vi är rädda för övergivande. Vi kan inte söka stöd utan vi känner förakt för oss själva.


3. Emotionell flashback - känslomässig regression, minnen från tidigare trauma. Vi går lätt in i negativa känslomässiga tillstånd när något tryggar oss. Hela kroppen och emotioner går tillbaka till det tillståndet vi upplevde i barndomen under övergivande. Vi känner rädsla, maktlöshet, att livet är för svårt.


4. Problem med koncentrationen


5. Minnesluckor


6. Stressymptom (hög puls, huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen, humörskiftningar)


7. Stora svårigheter att ta beslut


8. Att skjuta upp att göra saker, svårt att börja


9. Överdriven reaktion på kritik, man uppfattar personlig kritik som ett hot


10. Att inte lita på människor. Vi vill inte ha närhet, ibland t o m vågar vi inte ge kärlek till våra egna barn eftersom närhet förknippas med lidande


11. Beroende (arbete, ständigt upptagen med aktiviteter, alkohol, droger, sex, att handla)


12. Störd uppfattning om gärningsmannen. Vi idealiserar narcissistisk förälder, vi ursäktar honom, vi tycker att han gjorde vad han kunde, att han inte kunde bättre, att han anstränger sig idag. Vi vill inte se bödeln från barns synpunkt, vi vill inte se hur mycket vi har lidit som barn på grund av honom.


13. Påträngande tankar om hur man kan hämnas på den andra föräldern


Det är väldigt svårt för det vuxna barnet att komma fram till vad är det hen egentligen vill och vad hen blev ålagd av andra. Allt vi gör är svårare än för andra människor. Vi har ingen insikt i att vi ofta blockeras av känslomässiga regressioner och intern kritik. Vi reagerar överdrivet på vanliga situationer, det är vår reaktion hur vi har lärt oss att hantera trauman.


Genom att känna igen våra sår kan vi se vilka av våra behov som inte uppfylldes. Om vi, som vuxna, lär känna oss själva, kan vi idag ge oss själva det vad vi saknade.


Om huvudkänslan är rädsla, känner vi oss nervösa, får panik

Om huvudkänslan är desperation kan vi känna domningar, förlamning, vi vill gömma sig, vi känner maktlöshet eller skam


Vuxna barn baserar ofta sin uppfattning om sig själva på föräldrarnas behandling av dem, och har därför ofta högst felaktiga uppfattningar om sig själva. De kan till exempel tro att de är okänsliga, otillräckliga, självupptagna, ovärdiga att älskas, fula, ointelligenta, eller värdelösa – och allt detta samtidigt som de har bra betyg, jobb, utbildning, kunskaper, en förälskad pojkvän, vänner som tycker om dem, eller andra bevis på motsatsen.


Ett barn som växer upp med en narcissistisk förälder kan bli anpasslig och medberoende som vuxen. Det vuxna barnet kan också själv bli mer eller mindre narcissistisk eller co-narcissistisk. Den tredje anpassningsstrategin barnet kan utveckla är att bli rebellen, den som säger och gör emot, som protesterar och blir straffad, familjens ”svarta får”.


Ett och samma vuxna barn kan, i olika grad, använda alla dessa tre överlevnadsstrategier, och alternera mellan dem. Det kan också bli så att barnen i en syskonskara får (eller adapterar) olika roller. I en del familjer finns ett syskon som själv blivit narcissistisk (föräldrarnas favorit), ett annat syskon som alla andra i familjen utnyttjar och kör med – den medberoende, och ett tredje syskon som säger emot, säger ”sanningen” rakt ut och som kanske har brutit med föräldrarna, eller blivit utkastad – det svarta fåret. Frågar man dessa tre syskon om hur deras uppväxt sett ut, får man naturligtvis väldigt skilda svar.


Vuxet barn till en narcissistisk förälder (speciellt guldbarnet) letar efter narcissister för att känna sig hel och levande. Hen längtar efter att bli behandlad av en narcissist narcissistiskt. Vad andra kallar missbruk är för henen ett välkänt territorium. Hen känner sig missnöjd, tom och oönskad när hen inte "älskas" av en narcissist.


Barnets reaktion på en narcissistisk förälder kan vara antingen assimilering eller avvisande.


Barnet omfamnar, idealiserar och internaliserar det narcissistiska och kränkande primära objektet. Detta innebär att barnets "interna röst" också är narcissistisk och kränkande. Barnet försöker följa hans direktiv och hans uttryckliga eller förmodade önskemål.


Barnet på ett mästerligt och perfekt sätt anpassar sig till förälders personlighet och blir en idealisk källa av tillmötesgående, förståelse och omtänksamt stöd för förälders narcissistiska behov. Barnet lär sig att uthärda devalvering och idealisering och anpassar sig till narcissistens världsbild. Barnet blir, kort sagt, den ultimata förlängningen av narcissisten. Det här är vad vi kallar en "inverterad narcissist".


Den inverterade narcissisten känner sig illa i sina relationer med icke-narcissister eftersom det omedvetet uppfattas av henen att svika, förråda eller häva upp den exklusivitetsklausulen hen har med det narcissistiska primära objektet.


Det är däremot stora skillnaden mellan narcissister och deras inverterade version.


Klassiska narcissister avvisar det primära objektet i synnerhet (och objektrelationer i allmänhet) till förmån för en praktisk ersättare: sig själva.


Inverterade narcissister accepterar det primära (narcissistiska) objektet och internaliserar det - till uteslutning av alla andra (såvida de inte uppfattas vara trogna kopior av det narcissistiska primära objektet).


En inverterad narcissist är inte nöjd med någon som INTE är en narcissist och inte är nöjd MED en narcissist heller, så i allmänhet är de dömda till ett olyckligt liv.


En tjej som växer upp i ett narcissistisk hem har en god chans att engagera sig med samma typ av personer som hennes far, narcissister. Medberoende och beroende kan bli hennes psykologiska och emotionella framtid. Hon kanske t o m har rekryterats av sin narcissistiska far för att vara en av hans hjälpare, hans “flygande apor” som deltar i plågande av hennes misshandlade mor. Hon känner total brist på respekt för sin mamma som aldrig vågade stå emot eller hämnas på sin misshandlande make. Dottern sitter på narcissistens första parkett.


Att kunna se de känslomässiga sår som orsakade oss en förlorad barndom är inte den lättaste uppgiften. Det är dock inte heller omöjligt. Till stor hjälp kan vara kognitiv beteende terapi.


Det första steget är alltid att acceptera att vi har skadats. Att vi har ett djupt sår i oss orsakat av att föräldrar lämnade eller försummade oss.


Med tiden kommer vi att känna hälsosamt behov att komma i kontakt med sig själv igen. Det är i detta skede som vi tillåter oss att känna och uttrycka ilska och frustration över den oåterkalleligt förlorade barndomen. Det blev stulet från oss. Vi tvingades växa upp för tidigt eller så har vi övergivits och blivit ensamma medan vi hade ingen aning om livet ännu.


Vi har tappat vår barndom, ja, men under terapi öppnar sig för oss utsikterna till ett fint, fritt liv. Med tiden lär vi oss att tillåta oss att få det vi alltid velat ha, men som vi kände att vi inte förtjänade.


Även du kommer att förstå att dina föräldrars emotionella omogenhet är inte någon faktor som kan hindra dig från att bygga upp din egen lycka. En lycka som du inte hade känt tidigare.


Om Bloggen

Välkommen till min blogg. Här presenterar jag mina egna tankar, erfarenheter samt citat och min tolkning av texter från böcker och artiklar inom psykologi i vid bemärkelse. Denna blogg drivs med fokus på att inspirera människor till en gynnsam förändring i deras liv för att få bättre medvetenhet och välmående. Min beskrivning av någon metod att arbeta med sig själv - är INTE synonymt med att rekommendera den här metoden. Detta är enbart för information.

 

 

 

© 2020 , Created by Maja´s Projects, www.majasprojects.com